Plötslig andlighet

Fronken och jag var på bröllop i helgen. Ett väldigt traditionellt sådant (ja det ståtades i kyrkan och middagen hölls i prästgården intill). Under småtimmarna satt vi ett gäng och diskuterade; varför kyrka? Är det så att, när det är dags att gifta sig, att man går och blir religiös? Ja, hur kan man annars välja att gifta sig ”inför gud och denna församling”? Argumenten från motståndarsidan var: kyrkan är en vacker plats och det känns mer högtidligt där. My ass.

Ett par som deltog i diskussionen gifte sig för några år sedan i kyrkan. De hade nyligen varit på ett dop med tillhörande högmässa och tyckte att de inte delade predikningens andemening. Det var som att de plötsligt insåg vad religionen stod för och att de inte delade religionens värderingar. 

Kan det vara så att när man gifter sig bortser man från sina andliga värderingar och väljer en plats/lokal som är så pampig att den matchar ändamålet? Många brudpar väljer idag att be prästen att tona ner "hela gud-biten". Alltså att inte nämna gud alltför mycket.. Är inte det lite märkligt? Vore det inte bättre att i så fall gifta sig någonstans där man inte får en klump värderingar med på köpet? Eller är det så att man inte har bättre fantasi och kan hitta en vacker plats/lokal som faktiskt avspeglar de unga tu?

Min åsikt är och förblir: tror du inte på gud kan du inte ställa dig och lova ”inför gud” din partner livslång trohet. Det är bara falskt.

Traditioner

Trendiga 20-30 åringar bakar surdegsbröd, virkar dukar och lagar husman. Med stolthet i rösten meddelar de att de plockat sin egen svamp och att de har ett långkok puttrandes på spisen. Äkta mormorsgrejer. Nu är det trendigt att ta tillvara och bry sig om våra saker och maten vi äter. Inget fel med det tycker jag. Utan snarare ett vettigt svar på den slit-&-släng-kultur som så länge har pågått.

Traditioner som våra mor- och farföräldrar har delat med sig av ger oss trygghet. Helt förståeligt. Världen ändras snabbt och det är skönt att luta sig mot något välbekant och tryggt.

Men traditioner måste väl också granskas och inte köpas okritiskt? När det bullas upp till bröllop, ska det ståtas i kyrkan. På den närbelägna herrgården står honnörsbordet uppdukat. Med brudparet i mitten och föräldrarna på sidan om. Som på en teaterscen. Har vi inte kommit längre? Har det skett någon typ av tidsvurpa? Jag menar, hallå, har vi gått och blivit mer traditionella än våra egna föräldrar? De som under 60-70-talen gifte sig barfota på en äng med blomsterkransar i håret. Givetvis borgligt.

Att gå på bröllop idag är lite som att vandra in i ett torp på Skansen. Man möter bonden Jöns som berättar om sin gård och om säden på åkrarna. Egentligen heter han Stefan och bor i en 2:a i Bagarmossen.

Men vi gillar illusionen, det är charmigt att få fly vardagen. Men det är inte på riktigt, det är en teater. En av livets stora dagar, förvandlade till en stel teater.

Fronken, min alltid så diplomatiska sambo, tycker att jag eldar upp mig för mycket. Låt de göra som de vill, brukar han säga. Visst, de får göra precis som de vill och jag får tycka precis vad jag vill. Skönt.