Go’a gla’a Götelaborg – nepotismens och korruptionens högborg

För 7 år sedan bodde och jobbade jag i Göteborg. Visserligen endast i 8 månader. Men under den korta tiden märkte jag att det var något som var underligt inom näringslivet.

Jag jobbade då på en PR-byrå och märkte väldigt snart att svågerpolitiken styrde. En av våra mest framgångsrika konsulter var nära vän med alla höjdare inom Göteborgs näringsliv.

Några få gånger deltog jag vid evenemang anordnade av företag. Där var det så tydligt. Alla kände alla, ryggdunkningarna avlöste varandra.

Jag förstod då att de känt varandra länge, kanske redan sedan skoltiden. Jag förstod att de hjälpte varandra, trots att det inte sades rakt ut. Jag är därför inte ett dugg förvånad över Uppdrag Gransknings upptäckter.

Egobooster, feelgood-tv eller långsamhetens lov

I förra veckan låg jag sjuk hemma några dagar. En ilsk förkylning höll mig sängliggande, antagligen blev jag smittad av någon egotrippad resenär på tåget. Men då fick jag i alla fall möjligheten att botanisera i alla tänkbara program på tv. Under förmiddagen/eftermiddagen: Rachel Ray, Top Model, Oprah, Ellen och Dr. Phil. På kvällen alla tänkbara fruar-program, Idol, Arga snickaren, Välkommen hem och det största lågvattenmärket av alla Kungarna av Tylösand. Något som gläder mig är att de elaka programmen, som Idol, verkar blivit snällare. Kufarna som tidigare sågades vid fotknölarna får nu en glad klapp på axeln. Ett annat exempel på snäll-tv är det nya programmet Välkommen hem på TV3, där omtänksamma personer belönas med ett renoverat hem á la Extreme Home makover. Det är lagom sockersött och amerikanskt. Vem kan motstå att fälla en liten tår av feelgood-välbehag? Snart drar Kanal5 igång sin variant med Mattias och Johnny i spetsen.

Kungarna av Tylösand är bara vidrigt, fula ungdomar, fulfestar sig tokfulla och spyr i sin egen bubbelpool som de redan har pissat i. Allt detta under det första avsnittet. Vidrigt. Kanske är jag för gammal för att se nöjet i det hela. Den enda anledningen för att titta på det här programmet är samma som varför jag ibland tittar på Lyxfällan, jag känner mig bättre. En egoboost helt enkelt.

Mitt upp i all skit-tv zappade jag över till Kunskapskanalen. Jag hamnade mitt i ett program om en gammal gubbe på en enslig gård någonstans i Sverige. Ingen berättarröst, ingen bakgrundsmusik. Mannen sa ingenting. Där jag kom in i programmet tvättade gubben omsorgsfullt sina händer, han hällde upp vatten i ett emaljfat från en zinkhink i köket. Utanför fönstret ven vinden och snön låg tjock. Kameran följde gubbens alla rörelser. Han plockade ut ett paket kaffebönor, tog fram sin kvarn. Satte sig. Pillade ner bönorna. Vred och vred på vredet. Gick bort till vedspisen, hällde ner det nymalda kaffet, etc. Bäst var när han satte på radion och lyssnade till väderleksrapporten och antecknade i sin kalender dagens snödjup och temperatur (med förstoringsglaset i ena handen). Allt gick så långsamt och det var så tyst. Givetvis orkade jag inte titta speciellt länge, är ju van med snabba klipp och roliga poänger. Men nu när jag tänker tillbaka på alla de program som jag matade mig själv med minns jag gubben bäst. Det var så fridfullt.

Jag har nyligen fyllt 30, men tror att jag redan håller på att bli en liten gumma.