Egobooster, feelgood-tv eller långsamhetens lov

I förra veckan låg jag sjuk hemma några dagar. En ilsk förkylning höll mig sängliggande, antagligen blev jag smittad av någon egotrippad resenär på tåget. Men då fick jag i alla fall möjligheten att botanisera i alla tänkbara program på tv. Under förmiddagen/eftermiddagen: Rachel Ray, Top Model, Oprah, Ellen och Dr. Phil. På kvällen alla tänkbara fruar-program, Idol, Arga snickaren, Välkommen hem och det största lågvattenmärket av alla Kungarna av Tylösand. Något som gläder mig är att de elaka programmen, som Idol, verkar blivit snällare. Kufarna som tidigare sågades vid fotknölarna får nu en glad klapp på axeln. Ett annat exempel på snäll-tv är det nya programmet Välkommen hem på TV3, där omtänksamma personer belönas med ett renoverat hem á la Extreme Home makover. Det är lagom sockersött och amerikanskt. Vem kan motstå att fälla en liten tår av feelgood-välbehag? Snart drar Kanal5 igång sin variant med Mattias och Johnny i spetsen.

Kungarna av Tylösand är bara vidrigt, fula ungdomar, fulfestar sig tokfulla och spyr i sin egen bubbelpool som de redan har pissat i. Allt detta under det första avsnittet. Vidrigt. Kanske är jag för gammal för att se nöjet i det hela. Den enda anledningen för att titta på det här programmet är samma som varför jag ibland tittar på Lyxfällan, jag känner mig bättre. En egoboost helt enkelt.

Mitt upp i all skit-tv zappade jag över till Kunskapskanalen. Jag hamnade mitt i ett program om en gammal gubbe på en enslig gård någonstans i Sverige. Ingen berättarröst, ingen bakgrundsmusik. Mannen sa ingenting. Där jag kom in i programmet tvättade gubben omsorgsfullt sina händer, han hällde upp vatten i ett emaljfat från en zinkhink i köket. Utanför fönstret ven vinden och snön låg tjock. Kameran följde gubbens alla rörelser. Han plockade ut ett paket kaffebönor, tog fram sin kvarn. Satte sig. Pillade ner bönorna. Vred och vred på vredet. Gick bort till vedspisen, hällde ner det nymalda kaffet, etc. Bäst var när han satte på radion och lyssnade till väderleksrapporten och antecknade i sin kalender dagens snödjup och temperatur (med förstoringsglaset i ena handen). Allt gick så långsamt och det var så tyst. Givetvis orkade jag inte titta speciellt länge, är ju van med snabba klipp och roliga poänger. Men nu när jag tänker tillbaka på alla de program som jag matade mig själv med minns jag gubben bäst. Det var så fridfullt.

Jag har nyligen fyllt 30, men tror att jag redan håller på att bli en liten gumma.

Valdagen + SD = Sorgens Dag

Sorgen ligger som ett tungt lock över Sverige idag. Till och med vädergudarna har lagt ett tjockt lager dimma över Svealand. Situationen är osäker och tung. Vad kommer att hända?

Jag hoppas att MP tar sitt förnuft till fånga och gör som de tidigare lovat ”allt för att SD inte ska få inflytande”.

Det som är sorgligast i den här situationen är att det är runt 300 000 personer som har röstat fram ett främlingsfientligt parti. Jag kan hålla med dem om att integrationspolitiken inte har fungerat. Men lösningen är inte att stänga Sveriges portar för de som kommer hit i nöd. På vilket sätt blir de invandrare som redan är här idag hjälpta av det? Jag tror inte på deras välpolerade fasad och tillrättalagda retorik. Skrapar man på ytan finner man en stel, brun uniform.

Ohly friar till svenska folket

Ja men hur pinsam får man bli? Karln ställer sig och friar i livesändning fem dagar före valet. Är det någon som tror att han skulle fria på samma sätt om det inte hade varit val nu? Ohly brottas med skrala opinionssiffror och tar till ett oerhört populistiskt grepp för att bli folklig och omtyckt. Fjantigt!

Val 2010 - de stora visionernas val?

Tips till alla svenskar

Alla är lika värda – typisktsvenskt.se

Valtrötthet

Nu börjar jag bli trött på valet. Jag vill inte se Sahlins tindrande ögon och nedlåtande leende, Reinfeldts hundögon, Ohlys självbelåtna uppsyn och sist men inte minst SVTs Mats Knutson & Anna Hedenmo som leker skjutjärnsjournalister och tjatar hål i huvudet på politikern och publiken som lyssnar. Vi vet att vilka procentsatser och extra ören i plånboken som politikerna än lovar så blir det ingen större förändring, oavsett vilket block som vinner. Kan det bli mer mitten än vad det är idag?

Vi lever i en hyfsat trygg och stabil stat men vi står inte skyddade från omvärldens hälsa. Vi handlar globalt, alltså blir vi påverkade av det som sker globalt. Att vi får Sahlin som statsminister istället för Reinfeldt skulle inte påverka mig nämnvärt, även om jag skulle tycka att det var rätt surt. Den ända stora skillnaden mellan blocken är den att de blå/gröna vill ha ett Sverige med drivkraft framåt, där de som kämpar och satsar belönas. Medan de röd/gröna vill säkra bakåt.

Jag vill att Sverige ska vara konkurrenskraftigt i den stora världen och inte bara betala ut bidrag till höger och vänster. Jag bryr mig inte om maxtaxor, föräldrapenning, vårdbidrag eller köttskatt. Jag bryr mig om ett levande Sverige där initiativförmåga belönas. Slut på debatten.


PS. Mest av allt fruktar jag för att SD kommer in i riksdagen. Därför manar jag alla att gå och rösta (men inte på SD så klart).

Uppsluppna konferensisar på morgonkvisten – what a joy!

Som van pendlare känner jag igen mina likar. Vi har våra favoritplatser. Vi sätter oss tillrätta och försöker nyttja tiden på tåget på bästa sätt. Många plockar fram datorn och kollar mailen och många gör som jag, stoppar hörlurar i öronen och försöker sova.  Allt som oftast är gäng med kollegor med på tåget. De är uppsluppna och pratar högljutt och glatt. Som skolbarn på utflykt. De ska på konferens. Oftast är det lärare eller förskolepedagoger. De pratar jättehögt och skrattar. Klockan är strax efter sju på morgonen och jag är så oerhört ointresserad av deras samtal.

I morse när jag steg på tåget fick vi veta att tåget inte skulle ta oss ända fram till Stockholm utan att vi var tvungna att byta till bussar. Många suckade högt men fann sig i eländet, vi är rätt luttrade efter den gångna vinterns kaos. Men så, tio minuter efter avgång ropas det ut att vi kommer att rulla hela vägen till Stockholm och inte behöver byta till buss. Då slår konferensisarna nya rekord, de börjar applådera á la Sällskapsresan. Hurra, de gör sitt jobb och tar oss dit vi betalat, det är nåt att klappa händerna åt! Take a chill pill!

Ja, det kan inte vara lätt att vara facist

Tåget värre än ett dagisbarn

Jag tågpendlar från en medelstorstad till Stockholm varje vardag.  Något som stör mig är att folk åker tåg när de är sjuka. Tåget är en värre smitthärd än ett dagisbarn i början av höstterminen.  Host- och nysattackerna avlöser varandra.  Är man inte förkyld så blir man det. Jag försöker värja mig, andas genom halsduken eller vänder mig så långt bort det bara går i ett trångt tåg. Känner mig löjlig, men va fan, vill ju inte bli sjuk. Igen. Jag har aldrig haft så många sjukdagar som jag har nu när jag pendlar.

I Japan bär man munskydd när man själv är sjuk för att inte smitta andra. Fint tycker jag.